Stamning kännetecknas av svårigheter att komma framåt i talet, trots att personen vet vad hon eller han skall säga.
Vanliga symtom är repetitioner av ljud eller ord, blockeringar i talet, förlängningar av ljud, och inte sällan problem med att starta talet.
I vissa fall uppstår muskelspänning eller onormala rörelser, särskilt i hals, mun och ansikte.
Det är typiskt för stamning att symtomen varierar kraftigt mellan olika situationer, och försvinner helt vid sång, körläsning eller vid tal i takt med metronom.
Forskarna vet ännu inte exakt hur stamning uppkommer eller vad som händer när man stammar, men med hjälp av den senaste forskningen av hjärnan och nervsystemet har man kunnat lägga nya pusselbitar i strävan efter att besvara frågor kring stamning och dess uppkomst.
Stamningen börjar oftast före skolåldern, i samband med att barnets talapparat utvecklas och barnet lär sig tala. Det är dock endast en liten del av stammande barn som fortsätter att stamma som vuxna.
Stamning är ungefär fyra till fem gånger så vanligt hos män som hos kvinnor. Hos barn är skillnaden mindre än hos vuxna.
Bland vuxna uppskattar man att cirka 1% stammar. Av dessa är det inte alla som har en stamningsproblematik. Det är graden av stamning och rädsla för att stamma som avgör om stamningen är ett problem.
Behandling mot stamning erbjuds av legitimerade logopeder. För ungdomar och vuxna finns det också självhjälpsgrupper och annan privat behandling mot stamning. Dessa kan betraktas som ett komplement till logopedisk behandling.
